Text av Frida Cornell. Ursprungligen skriven till katalogen "Anna Svensson 2004-2011", utgiven 2011, ISBN 978-91-633-8573-5
 
FANTASINS YTTRE GRÄNS
Anna Svenssons konst är både hård och mjuk. Hennes målningar befolkas av former eller objekt som är än spretiga, än svällande och runda. Själv kallar hon dem karaktärer - som hon låter växa fram och ta plats i egen rätt. Och det är så Anna Svensson förhåller sig till den måleriska berättartraditionen, nästan litterärt, där varje historia successivt breder ut sig med karaktärer som allteftersom de blir mer bekanta, får ta över och bestämma. Samtidigt är det där med tradition ett inte helt okomplicerat kapitel. Hon målar sällan på duk, grundar inte och skissar aldrig i förväg. I de flesta fall målar hon på bomullspapper med flashe- och akrylfärger. Ibland tar hon till fluorescerande flaschefärg vilket borgar för hög färgintensitet eftersom färgens självlysande egenskaper gör att den sänder ut en annan våglängd än det ljus den träffas av. Det är helt enkelt inga målningar man missar.
Viljan att måla på papper kommer ur en längtan efter det akvarelliska, att låta färgerna sjunka in i materialet och få ett eget liv. Det känns förstås extra tydligt när man tittar på tidiga gouacher och akrylmålningar som Jellybelly (-04) eller Hide and Seek (-04). Redan då var Anna Svenssons karakteristiska språk formulerat. Det handlar om återkommande mönster, sammanfogade till ett oändligt rum av färger och symboler. Det är psykedeliskt och överväldigande, lätt att förlora sig i. Man befinner sig som inuti kroppen till en Hulken i förvandling eller Peter Parker när hans gener och nervtrådar blir till Spiderman. Amerikansk populärkultur känns heller inte avlägsen, för vi rör oss knappast inom det finstämdas territorium. Enligt egen utsago hämtar konstnären till inspiration från splattriga serietidningar med mycket våld och sex, inte fullt så snälla som Marvel Comics dito. Men just med den förmågan att ta oss över gränsen, in i något förbjudet. Precis som med den psykedeliska musiken förhåller sig Anna Svensson inte till ett givet ramverk utan erbjuder ett överflöd av (visuella) intryck. Men hennes verk saknar därför inte rytm, tvärtom. Varje målning är som havande med nästa, återkommande figurer spelar ömsom en överordnad ömsom en underordnad roll. Det är som att följa en rebus.
Men det är trots överflödet och de hisnande djupen som konstnären med trygg hand guidar oss genom sin värld. Hennes känsla för färg och form parad med en djuplodad materialkännedom och teknik gör att vi kan ge oss hän. Historiskt ser jag kopplingar till post-målerisk abstraktion och konstnärer som Frank Stella eller ännu hellre Kenneth Noland, och deras utforskande av färgen och dess förhållande till duken. Nolands typiska cirkel förekommer också i Anna Svenssons målningar som en av de frekvent återkommande karaktärerna. Den mångfärgade rundeln ser ut som en piltavla men utan siffror och i obegränsat antal koloristiska variationer. Den dyker upp så tidigt som 2001 i Målning på hjul, för att sedan återkomma i flertalet verk. Samtidigt är Anna Svenssons måleri svårt att kategorisera eller knyta till historiska referenser. De nutida uttrycken är alltigenom dominerande, det finns tydliga stråk av science fiction och graffiti och när jag tittar på verk som t.ex. I just can’t hide it (-07) eller Radiation (-09) tycker jag de befinner sig som i konstant rörelse och har en tydlig experimentell karaktär.

Frida Cornell